Brittas mat: Möta våren i Ungern

Förra veckan mötte jag våren i Ungern med min lilla stora fyra åring. Det var underbart att vara bara han och jag och därmed ha gott om tid att frossa i varandra. Eftersom vi delar intresset för att laga och äta gott så passade vi på att njuta mycket och ofta av diverse godsaker. Vi besökte familjens vingård i det allra sydvästligaste hörnet av Ungern.

Hela "berget", som vi kallar det, är ett enda stort skafferi. På vår vingård står flera fruktträd redan i full blom. Det finns körsbär, klarbär, äpplen, päron, persikor, fikon och aprikoser. Dessa njuter vi av hela året och särskilt mycket njuter jag av körsbärsplockningen i början av sommaren eller av de färska fikonen på senhösten. Vi har också många valnötsträd som även de förser vårt skafferi hela året. De liksom det äkta kastanjeträdet mitt på gräsmattan hade just börjat knoppas och ingav ett hopp och löfte om en sommar och skörd även i år. Några av våra grannar odlar grönsaker på sina vinpresshustomter som exempelvis paprika, chili, gurka, lök och kål. Dessa var just sådda eller planterade i prydliga rader. Det är en speciell känsla att först se träden i blom, plocka bären och frukten själv och sedan ha dem här hemma och ta fram en regnig dag eller en kall vintermorgon till frukostyoghurt. Berget bjuder alltså förutom allt vin på rikligt med frukt, bär, nötter, kastanjer, grönsaker och även viltkött som hjort, hare, vildsvin eller rådjur.

En dag var det vinfestival i vår lilla by nedanför vinberget. Vi vandrade nedför den stig som naturen själv har skapat och som vi kallar för ravinen. Vinraderna som gör oss sällskap hela vägen ner för backen står fortfarande i vintervila och endast på sina ställen kan knoppar anas.

Både maten och vinet är centrala i vår lilla by. På vinfesten delades priser till lokala producenter ut. Bland annat till vår käre granne på berget, Tulok Lajos. Det bjöds på fri tillgång till vin, läsk och vitt bröd bredda med ister från gris och toppade med rå skivad rödlök. Av någon underlig anledning smakar de försvinnande gott. Det fanns tre stånd i den gamla gymnastiksalen. En gumma som sålde sina broderier, en smed som smitt ljusstakar och rosor i stål och en man från en grannby som hade den typiska túron (mest lik svensk keso) och andra ostar. Vi gratulerade Lajos och tittade en stund på folkdanslaget som uppträdde på scenen. Jag beundrar verkligen deras kläder. Trots sin svarta botten är de så färgglada.

På vår vandring tillbaka upp för berget stannade vi vid några staket och tittade in i de små husens gårdar. I varenda trädgård finns det höns, grönsaksodlingar och en kort vinrad för husbehov. De flesta har också ett par grisar eller får, några kaniner och en bikupa. Detta kan man verkligen kalla köksträdgårdar i ordets rätta bemärkelse då de förser sina husägare med kött, grönsaker, vin, honung med mera. Allt görs på riktigt och från grunden. Av vinet får man exempelvis inte bara dryck utan även egen vinäger till inläggningar och så vidare. Vår förhoppning är alltid att få se den krullhåriga grisen, mangalica som är av ungerskt ursprung. På håll ser den mer ut som ett får än en gris. Dess ister äts med förtjusning, gärna friterat. Vi hälsade på storkarna i boet på stolparna och styrde sedan uppför berget igen.

Vi blev indragna i en vinkällare. Det får man räkna med och det anses mycket oartigt att tacka nej. Anledningar som att "man har bråttom", "just har ätit" eller "inte ska väl jag" ses endast som oartiga. György sög med sin pipett upp vin ur en av sina tunnor och serverade i dricksglas. Det var vitt från druvan Olaszrizling ("italiensk Riesling"). I källaren var det kallt och med en doft av mögel och vin.

På kvällen konstaterade min pojke att solen går ner i havet hemma och bakom kullarna i Ungern. Sedan somnade vi gott båda två.